Att springa iväg har alltid varit något jag är bra på.

Jag har sprungit långt hemifrån och tillbaka och tänkt att varje gång skulle vara den sista.

Men saker och ting är mycket annorlunda den senaste tiden. Jag har lärt mig att tidvattnet vänder, årstiderna förändras, och ibland gör människor det också.

Jag har inte sett Hoyt Blackburn på ett decennium eftersom jag var så övertygad om att han inte var värd min tid längre. Jag antar att det är här jag har förändrats sedan jag fick reda på att hans avrättning är en av de där oundvikliga sakerna som livet gav honom. Jag kan aldrig minnas att han var en dålig man, men jag kan inte skaka om att något inte står rätt till med det som händer honom.

Kanske är det för att jag saknar honom.

Kanske är det för att jag vill se mannen en sista gång.

Kommer han ihåg mig? Kommer han ens bry sig? Jag vet inte; det enda jag ärligt säkert kan säga är att det fortfarande finns några hemligheter vi har kvar mellan oss som måste sägas innan han drar sitt sista andetag. Annars, när den dagen kommer, kan de ha dödat mig också.